Varför vi ska undvika instruktionsfällan

by Per & Therese Appelqvist on 02/12/2012

Ibland behöver vänner, familj eller kollegor vårt stöd. Kanske vill vi se förbättringar från våra barn? Eller är det den nära vännen som precis genomgått en separation?
Källorna till olika samtal där vi har intentionen att hjälpa andra kan vara oändliga. Vad kan vi tänka på då?

Det finns massor av sätt att uttrycka sig på i våra relationer. Ett vanligt sätt är att tala om för andra hur de ska göra.

Ett annat sätt att hjälpa andra är genom att ställa utforskande frågor. Med dem kan vi fördjupa samtalet och få en enklare väg till till nya perspektiv. Vi finner ett större djup i det vi pratar om och den som får frågor kan känna sig sedd och lättare vilja dela med sig av sin berättelse. Samtidigt undviker vi den typ av missförstånd som är så vanliga när vi drar slutsatser utan att ha fått hela bilden av situationen klar för oss.

Några olika sätt för att öppna upp samtal:

”Det är inte möjligt ”- ”Vad skulle hända om det var så?”

”Man kan inte” – ”Vem kan inte?”

”Jag kan inte” – ”Vad skulle hända om du gjorde det?

Ett annat sätt är att tala om för andra vad de ska göra är som sagt genom instruktioner. Vi själva ser tydligt vad vi tycker de ska göra, så vi ger råd och beskriver hur de bör bete sig för att lösa situationen. Vi är dessvärre varken i deras känslor eller i din situation de befinner sig i. Våra instruktioner kan dessvärre öka risken för att personen inte reflekterar över sitt handlande. I värsta fall kan de känna sig  missförstådda och inte tagna på allvar när de själva inte styr hur de ska agera.

Med detta skrivet så finns det naturligtvis inget fel i att ge tydliga och direkta instruktioner i samtal. Tvärtom. Utan dessa skulle det mesta avstanna. Vi kan däremot tänka på att medvetet välja hur vi på bästa sätt ska bidra med vårt stöd. Vi kan ställa oss frågan; Ska jag i den här situationen instruera eller ställa frågor?

Share on Facebook

{ 0 comments… add one now }

Leave a Comment

Previous post:

Next post: