Stoppa våldet

by Per Appelqvist on 04/02/2013

videovåldNär jag var barn kommer jag ihåg att det rasade en moraldebatt i Sverige. Någon smart murvel på tv hade uppmärksammat filmen Motorsågsmassakern i ett debattprogram. Handlingen i denna lågbudgetrulle från sjuttiotalet kretsade kring ketchupeffekter och dockhuvuden som rullade. Dagens unga hade antagligen skrattat sig fördärvade åt spektaklet. Men där och då var det andra tider i Sverige. Tidningarna gick fullständig bananas och skrev spaltmeter om hur de unga satt hemma framför videon och lät sig skadas av allt US-våld. Spridarna av detta ungdomshot skulle straffas och bötfällas. Läkare och psykologer uttalade sig, och jodå våra unga skulle bli både tjyvar och styckmördare om detta otyg fick fortsätta.

På den tiden, med bara två nationella tv-kanaler och en handfull tidningar inklusive Kamratposten gick det inte ens att ducka om man bara var nio-tio år. Medielandskapet var med dagens mått rena Nordkorea. Att fly in på Facebook eller World of warcraft var inte att tänka på. Självklart köpte jag därför precis som alla andra hela resonemanget. Skulle jag som ung och oförstörd börja se på videovåld skulle jag raskt få både tatueringar och hamna på Hall-anstalten tillsammans med herrar Svartenbrandt och Olofsson. Jag ryste vid blotta tanken. Dock löste sig mina farhågor av sig självt. Mina föräldrar var både för snåla och för ointresserade av amerikanska lågbudgetfilmer för att ens överväga att investera i en video. Dessutom visste de att den var direkt skadlig på min unga och då oförstörda hjärna.

Det här var alltså långt innan nymodigheter som ADHD eller Damp hade kommit på modet. Fanns det överaktiva barn förutsattes det under en följd av år att ansvarslösa föräldrar hade bidragit till att de skadats av allt videovåld. Historien har sedan lärt oss att hela hysterin på den tiden visade sig vara en smula överdriven. Ytterst få av oss barn från den tiden blev några motorsågsmördare efter att ha tittat på video.

Avrättningar är hjältarnas nya grej på film.

Avrättningar är hjältarnas nya grej på film.

Men tiderna förändras, och visst har våldet i filmer och tv-spel blivit råare. I fler och fler filmer är filmens huvudrollsinnehavare snarare lustmördare än hjältar. Skickliga filmmakare ser till att blodet plaskar och skriken har så mycket ångestrealism som möjligt. Inget konstigt med det och en naturlig utveckling av filmbranschen får man anta. Men ändå. Sättet man dödar varandra på film har ingen respekt för liv längre. Häromkvällen såg vi den nya westernfilmen Django. Den är regisserad av Tarantino och han har väl direkt inte gjort sig känd som någon diplomat när det gäller våld. Pang på bara.

Här var hjältarna två bödlar som mördade för pengar. Om det blev spännande bataljer och dueller mellan dem och deras fiender? Nix, lura fram dem bara och pang ett skott i hjärtat utan att fråga.

Vi förfasades över att morden var både underhållande och passade rollfigurerna som handsken. Men frågan vi ställer oss kommer ändå. Är detta skadligt?

Eller håller vi på att bli som våra föräldrar?

Share on Facebook

{ 0 comments… add one now }

Leave a Comment

Previous post:

Next post: